Resan tillbaka till huset skulle ske med taxi, det visade sig att taxibilarna bara tar tre personer i varje, så jag och G åkte först och Y och N i nästa. Inga bilbälten och en konversation där varken jag eller chauffören förstod något, men hem kom vi. Under eftermiddagen var barnen sällsamt överens och vi hade poolparty med Samir&Viktor, Danny och Jojo Siwa. Under tiden packade Y minutiöst våra väskor.
Kvällsmat på en av strandrestaurangerna med vindpinande och smärtsam lek på stranden. Också smärtsamt vacker.
Imorgon lämnar vi huset 5 på morgonen och reser hela dagen. Det här är sista inlägget för den här resan. Att tillbringa fem veckor nästan ständigt tillsammans är både en utmaning och en välsignelse. Barnen har aldrig bråkat som här, men har heller aldrig kommit varandra så nära som här. Ett av våra syften med resan var att få barnen att känna att Marocko är deras hemland också, och med N har det sannerligen lyckats. G kommer nog ifatt under nästa resa.
Nu börjar arbetet med att komma tillbaka till vardagen. Tack för fina ord och vi ses i verkligheten!
-E-
Dag33
Idag hade vi delat upp oss familjevis och vi gav oss in till stan för lunch och sedan avlämning av bilen vi lånat. Det tog ett par turer till olika busstationer och taxiplatser innan vi lyckades hitta rätt person, men till slut var det den riktiga chauffören som vi plockade upp. Innan dess hann vi med att besöka både marknad och det ena tornet tillhörande den gamla stadsmuren. Vi fick skjuts hem, där Susanne och Johan väntade vid poolen och champagnen stod kyld och redo.
Imorgon är sista dagen på vår resa, och det är blandade känslor. N älskar att vara här och skulle vilja flytta hit, G längtar till förskolan och jag och Y är väl någonstans mittemellan. Det ska bli fint att hinna med lite vardag innan jobb och skola sätter igång igen. Våra upplevelser här har också varit delade. Från ett vardagligt Tetouan där jag var den enda europén, via ett lyxhotell där vi nästan mådde illa av överflödet, sedan ett Marrakech som kokade över av hets, turister och celsius, till min favorit Essaouira, den blåsiga staden som samtidigt är en av de vackraste, människorna är snälla och turismen är, i mina ögon, på en lagom nivå (beroende på var i staden en befinner sig).
Imorgon suger vi det sista ur Marocko och den här resan.
-E-
Dag32
Idag är inte bara en födelsedag utan också bröllopsdag. De firande tu skjutsades in till stan och jag och Y åtog oss självmordsuppdraget att sköta de fyra vilddjur till barn vi gemensamt har lyckats alstra. En välplanerad skattjakt, ett kioskbesök, en middag i spänd tystnad efter vansinnesutbrott och nu klockad speltid med roterande surfplattor.
Snart bara läggning kvar och sedan är vi i hamn.
-E-
Dag31
Vi släpps in och blir snart visade till ett minimalt omklädningsrum där vi fick tränga in oss och två korgar väntade med varsin badrock och varsin ovärdig unisexunderbyxa i nån slags plast. Alla som fött barn vet ungefär vilken modell som erbjöds. Det finns bilder, men de lämpar sig ej för allmänheten. Sedan lotsades vi vidare till behandlingsrummet där vi satt som två fnittrande skolbarn, fick varmt vatten hällt över oss och blev insmorda med rasullera. Efter ett tag hämtades en kessavante och vi skrubbades nästan blodiga innan vi blev ledda vidare till varsitt massagerum. Jag somnade direkt och vaknade 45 minuter senare.
0
Läs mer >>
Essaouira. Denna fina stad. Efter en förmiddag vid poolen åkte vi in till stan. Vi tog genvägen som jag missade igår och var ute på stora vägen efter 50 meter. I Essaouira kan en hitta nästan allt som finns på Marrakechs marknader, men med bättre kvalitet, till ett fast lågt pris, och med trevliga försäljare. Vi hann såklart också med en kort runda längs stadsmuren och kanonerna.
0
Läs mer >>
På väg igen. Mot vår sista anhalt innan hemresa. Älskade Essaouira. Marrakech imponerade inte direkt på kvällen heller. Människor som vill luras, ledsna apor och en allmänt hetsig stämning. Vi gav oss av så fort vi kunde i morse, och körde mot kusten. Jag och Y imponerades av att vägen var så fin, men fick bittert ångra det när vi svängde in i vårt nya område. Den steniga och pyttesmala vägen tillät inte hastigheter över 5 km/h. Till slut var vi ändå framme vid huset vi hyr den sista veckan. Barnen kastades i poolen direkt när vi kom fram, och snart skulle jag och Susanne köra och handla. Vid denna min tredje körning i Marocko tänkte vi hitta en smartare väg ut. Det gick precis tvärtom, och efter att jag backat tillbaka genom ett kvarter där vägen bestod av fotbollsstora klippblock och en (upplevd) marginal på 1 decimeter på varje sida var jag rätt skakig.
Rosiga och med babylen hud gav vi oss ut i labyrintgatorna igen, tog en mycket romantisk falafelrulle på vägen och vandrade rofyllda tillbaka till bilen och hem till infernot.
Efter en kaosartad timme hemma drog vi ut genom blåsiga stigar, rivningstomter och enstaka lyxiga villor till vår närmsta restaurang. Vi fick en otippad dundermiddag till ett oförskämt billigt pris.
Imorgon är det vår tur att agera dagföräldrar till detta bångstyriga barngäng.
-E-
Dag30
Det är hemskt blåsigt just nu, och lite småmulet, men jag älskar ändå denna staden. Stämningen är färgad av att det är en gammal hippiestad och katterna är välmående. Innan vi begav oss hemåt blev det kaffe, crepes och gatuartister.
Huset vi bor i är alldeles ljuvligt. Poolen används nästan varje vaken stund och det finns sovrum och badrum för många fler än vad vi är.
Det enda som inte riktigt är som utlovat är köket. Istället för ett kök har vi en kokplatta på takterrassen. Men vad gör väl det, vi äter oliver till kvällsmat istället.
-E-
Dag29
(Inga bilder från denna nära-döden-upplevelse)
0
Läs mer >>
Vår enda heldag i Marrakech. En fin frukost på innergården i vår riad. Ett snabbt dopp för barnens del innan vi gav oss ut i den uppvaknande staden. Värmen hade inte blivit så tryckande ännu, så projektledaren tog med sällskapet till ett av palatsen jag önskat se. Ruinen fick jag tyvärr avsäga mig idag, men Bahiapalatset fick vi se. Bilder gör det inte rättvisa, så istället bilder på hela vårt resesällskap i palatset.
0
Läs mer >>
Tidig morgon och så avresa mot Marrakech. Efter ett par timmar i bil var vi framme i vår Riad och Y begav sig mot flygplatsen för att hämta vårt resesällskap. Äntligen! Marrakech kokar. Både av hetta och av myllrande mopeder, marknadsstånd och överentusiastiska försäljare. Vi behövde snabbt ta vätskepaus och fick sedan ta första bästa lunchställe för att undvika blodsockerfall hos både barn och denna mamman.
Efter handling blev det pool, grill på vår blåsiga takterass och nu stillhet.
Eftersom barnen har fått skärmtid. The only way.
Vi har inte orkat köra in till stan idag, men imorgon!
-E-
Dag28
Vi hittade snabbt en fin lunch efteråt och sedan en liten marknadstur innan vi gick hem för siesta och mer tid i den lilla, lilla poolen.
Marrakech är spännande på sitt sätt, men inget någon av oss vill stanna i mer än en dag. Allt är lite för mycket och för turistanpassat. Nu njuter vi en takterrassmiddag och ska sedan till det omtalade Djema el fnaa.
Frågan är om det kommer att vända vår syn på denna staden. Rapport kommer imorgon.
-E-
Dag27
Vi hann titta lite i de dignande butikerna innan barn och två vuxna skickades hem till riaden för bad och vila, och jag och Johan gav oss ut för att hitta en butik att handla förplägnad för kvällen.
Nu väntar kvällshäng på takterrassen och imorgon en heldag i denna kittel till stad.
-E-
0
Läs mer >>
Den andra dagen på detta sektliknande hotell började precis som gårdagen. En enorm frukost, och sedan poolhäng. Av någon anledning tar solen väldigt mycket mer här än i Tetouan så vi försökte hålla oss i skuggan så gott vi kunde. Hela hotellområdet täcks av wi-fi och har dessutom ett pokestop, så jag och barnen kunde glädjande nog spela lite Pokemon Go.
0
Läs mer >>
Det här hotellet är helt absurt. Kanske sticker det inte ut jämfört med andra lyxhotell, men vi är inte vana vid detta. En helt enorm frukostbuffé med miljoner servitörer, redo för vilka behov som än kan uppstå. En fantastisk pool, där handdukar byts ut så fort en tittar bort och N och G fick en personlig badvakt som försökte lära dem dyka.
Dag26
Efter en minilunch vid poolen var det dags för Kids club igen för barnen. Jag och Y gick till gymmet. Vi ägnade 20 hårda minuter åt träning och lika lång tid på att ta den perfekta bilden utanför gymmet. Under tiden hann barnen spela både tennis och fotboll.
Vi har klarat av två dygn på detta Fort Boyard, men nu går det inte mer. Vi tog bilen och körde in till El Jadida, för att få röra oss bland, och bli behandlade som, vanligt folk igen.
Imorgon kommer äntligen Gudmundssons och vi beger oss mot ett kokande Marrakech.
-E-
Dag25
Under eftermiddagen gick vi till Kids club för att lämna in barnen. Även detta är säkert något som andra är vana vid, men för vår familj är det första gången. Jag och Y gick till vår inbokade ridtur. Jag med hjärtat i halsgropen och Y med förhoppning om att få galoppera fritt. Vi fick båda som vi ville, Y släpptes fri med sin häst och jag blev ledd hela tiden. Jag fick dock galoppera ändå och allt var fine tills min ena stigbygel ÅKTE AV! Jag har inte ridit på 20 år och kommer troligtvis inte göra det igen på 20 år, även om jag nu i efterhand tyckte att det var fint. Efter en snabb drink för att stilla mig så hämtade vi barnen. De hade pysslat nån slags burk och var väldigt nöjda.
Nu kvällsbadar de innan middagen på en av hotellets svindyra restauranger.
Vi slits mellan att kunna njuta av lyxen och att förfäras över överflödet och slöseriet. Vi som delat på en handduk i en vecka får plötsligt en ny så fort det kommit en droppe på den. Det är svårt att ta in när vi har kört förbi slumområden där taken bara är presenningar som hålls fast med stenar. Samtidigt är detta något som ger otroligt många arbetstillfällen och där villkoren troligtvis är något bättre än på många andra ställen här i Marocko. Vi njuter, men är noga med att behandla personalen med yttersta respekt, prata arabiska istället för franska och aldrig ta något för givet. Vi har en dag till här, innan vi åker vidare mot Marrakech och en turism som vi är vanare vid.
-E-
0
Läs mer >>
Resan går vidare. Idag vaknade vi tidigt för att börja vår långa biltur söderut. Hade vi kört raka vägen vore vi framme efter fem timmar. Denna projektledare låter dock inte ett ruintillfälle passera, så vi gjorde en avstickare till Larache och den utgrävda staden Lixus. Endast 10% är utgrävt och inte mycket är gjort för att anpassa utgrävningen till turismen. Och tur är det, vi fick fritt vandra runt i hela området. Hur fint det än är att besöka turistanpassade utgrävningar så är det nåt alldeles särskilt att få se det orört.
Dag24
Efter nästan två timmar var vi back on track. Och nästan fyra timmar senare rullade vi igenom de två säkerhetskontrollerna som krävdes för att komma in till hotellet vi bokat. Lyxigare än något ställe jag nånsin varit på, nu har vi ätit största buffén jag nånsin ätit och jag kan bara föreställa mig hur de kommande två dagarna här blir...
-E-
0
Läs mer >>
Gs femårsdag! N vaknade först orimligt tidigt och kunde inte bärga sig tills vi skulle få sjunga för G. Jag fick honom att somna om en stund men det blev ändå en tidig morgon för hela familjen. G fick ett enormt paket med stenbilliga bilar som troligtvis kommer ha gått sönder innan vi åker hem, de riktiga presenterna får vänta till Sverige. Vi klarade sedan av de sista ärendena, köpte lunchtårta och tog med till släkten. G fick önska vad vi skulle göra idag så det blev ett återbesök på badlandet, med favoritkusinen! Därefter tillbaka till släkten för couscous och ömma avsked.
Dag23
På de tre veckorna vi varit här har landskapet förändrats. Första veckan var jag nästan ensam om att gå utan slöja, sedan började turisterna, de emigrerade marockanerna, komma och nu sista veckan har jag nästan känt mig pryd för att min klänning går nedanför knäna. Vi trivs bra i Tetouan, men lägenheten är liten och det är många stora viljor i små kroppar. Det ska bli fint att komma vidare i landet och byta spartanskt lägenhetsliv mot hotellvistelse ett par dagar. Tetouan kallas ibland för "den vita duvan", och denna första etapp av resan avslutas med en familjebild vid duvan utanför vår lägenhet.
Imorgon fortsätter vi mot El Jadida.
-E-
0
Läs mer >>
Vår näst sista dag i Tetouan, innan vi åker vidare söderut. Imorgon är det födelsedagsfirande hela dagen så idag handlade allt om förberedande för avresa. Alla ärenden som vi förhalat i tre veckor skulle utföras, så mycket som möjligt skulle tvättas och packas. Efter en hektisk och vresig förmiddag tog vi lite välförtjänt skärmtid.
0
Läs mer >>
Jag skulle kunna skriva om hur förmiddagen tillbringades med fotboll och ännu en löptur, samt hur G slog mig i Plankan men jag är tveksam till hans teknik.
Dag22
Eftermiddagen fortsatte med ärenden och till sist skulle vi tillbringa seneftermiddagen och kvällen på stranden. Ett beslut vi skulle komma att ångra. Det rådde närmast full storm på stranden. En surfbräda blåste bort. Barn som grät. Ett grandiost hopp som resulterade i ett svidande magplask (se bild). Barn som grät. En pappa som tappert lekte med barnen. En mamma som satt och fräste under parasollet.
Världens kortaste strandbesök avslutades och vi åkte hem, åt tomatsoppa och väntar nu på att den här dagen ska vara över.
(mest jag. Y har haft en fin dag)
-E-
Dag21
Sen skulle jag kunna skriva om stranden, hur klart vattnet är, och hur festlig Y ser ut i sin snorkelmask.
Men hela den här dagen är överskuggad av att vi äntligen hittade upp till det övergivna spanska palatset som lämnats vind för våg efter det spanska protektoratets slut 1956. En enorm byggnad med massvis av stora och små rum och trädgårdar att utforska. Stickiga växter som lämnat upprivna smalben på oss alla. Det spritter i kroppen när jag får utforska ställen som dessa, och jag tror och hoppas att det smittar av sig på barnen.
Nu sitter vi och äter middag och ser fotboll och jag sitter återigen med ryggen mot tv:n. Gnistan av fotbollsintresse som väcktes hos mig har redan slocknat igen.
-E-
0
Läs mer >>
Andra dagen vi skulle lämna in barnen hos släkten och idag få en heldag själva. Barnen kunde knappt vänta tills det var dags att åka och så fort vi var framme pep de iväg med Ys kusiner och vi såg inte röken av dem. Jag och Y tog först en shoppingrunda i en nyöppnad butik, röda mattan låg fortfarande ute. Därefter en lyxig lunch ute i Cabo Negro. Palmhjärta med roquefort och valnötter, färsk och nygrillad fisk med miljoner tillbehör, friterad squash med honung och nötter och till detta en fantastisk utsikt. Vår absolut dyraste måltid hittills, men väl värt pengarna.
Dag20
Vi åkte sedan till Fnideq, som vi fick lämna hastigt senast eftersom jag fick migrän. I Fnideq är gågatan proppfull av gatuförsäljare, och marknaden ringlar sig såväl inomhus som utomhus. Många åker hit för att fynda, men det största utbudet består av bättre och sämre märkeskopior. Vi insåg att vår fascination över Fnideq är förbi. Även om jag hoppades att Y skulle slå till på setet här nedan:
Vi hämtade upp barnen och åkte till ett café jag suktat efter sedan jag såg det. Mer lyx, mer socker och mer av allt.
Nu har Y den extraordinära lyxen att försöka lägga två sockerstinnade barn.
-E-
0
Läs mer >>
Barnen har tjatat om att vi ska hyra en trampbåt med rutschkana på och idag kom äntligen dagen. Jag och Y trampade på i det strömma vattnet tills vi fick mjölksyra, men väl ute var det ljuvligt. Rutschkana rakt ut i djupa havet borde få vem som helst att bli som ett barn igen. Jag och Y tillbringade sedan dagen ansvarsfullt i skuggan under parasollet och lät ansvarslöst barnen ligga i vattnet HELA dagen.
